Anna Bjärtå

Fruktans ansikte

( in English, below)

IMG_0207

Det finns de som menar att man brukar syssla med sådant som man är dålig på, och jag måste säga att jag är riktigt dålig på spindlar. Det ni ser på bilden är inte en cool och avslappnad Anna som leker med sitt husdjur. Nej, det är en mycket spindelrädd kvinna som för första gången i sitt liv håller i en tarantula rosea, som är en typ av fågelspindel. Hon var min. Rosa hette hon och jag fick henne, i all välmening (nog), av min biträdande handledare Anders när han flyttade ned till Gävle. Rosas och min relation var inte vad man kan kalla för varm, och den blev inte bättre av att en av mina kollegor berättade att de kunde ”skjuta giftpilar med baken”.

Hej och välkomna till den här bloggen förresten. Det här är min allra första blogg någonsin och jag känner att jag inte direkt har någon plan för vad jag ska skriva om, men jag tänker mig att jag kommer att skriva om saker som intresserar mig, sedan får vi väl se vad ni tycker. När jag fick i uppgift att berätta vad jag skulle skriva om sa jag först ”om livet som doktorand och andra rädslor”, men jag kände att det kanske inte blev så bra eftersom livet som doktorand är otroligt roligt och stimulerande, åtminstone den överhängande delen av tiden. Det är ändå så att just mitt liv som doktorand innefattar mycket rädsla eftersom den utgör en av huvudingredienserna i min forskning.

Rädsla är en respons som alltid har fascinerat, och ibland förvånat, mig. Senast idag fick jag höra talas om någon som hade fobi mot krukväxter, och jag skrattade gott och elakt tills någon sa:

-Men du då, är inte du rädd för spindlar?

Jo, jag är rädd för spindlar, och ja, jag inser att det är en irrationell rädsla som kanske är lika ” fånig” som att vara rädd för krukväxter, men ändå finns det miljontals människor världen över som har denna typ av rädsla; en överdriven och oftast irrationell rädsla för ett specifikt objekt eller en specifik situation. Hur kan det komma sig? Det finns forskare som menar att rädslor för specifika objekt, såsom ormar och spindlar, är medfödda. Att de har haft en betydelse för vår överlevnad genom evolutionen, och på så sätt har vi utvecklat mekanismer som gör att vi upptäcker dem snabbt och har en benägenhet att reagera med rädsla när vi ser dem. Den här teorin attraherade mig mycket i början av min forskningskarriär. Att vi skulle vara genetiskt förprogrammerade att reagera på ett visst sätt till vissa stimuli, så som man ibland kan tycka att det ter sig i djurvärlden. Men mycket vatten, och data, har runnit under min bro sedan dess och i dag tänker jag lite annorlunda.

För att inte fullständigt tråka ut er i mitt allra första blogginlägg så säger jag att den oerhört spännande fortsättningen om min forskning följer. Men innan jag lämnar er måste jag ju berätta klart om Rosa och hennes kärlekslösa liv. Det visade sig förstås att Rosa inte kunde skjuta giftpilar med baken, men hon kunde borsta av sig håret på ryggen (eller magen eller vad man nu kallar bakkroppen) om hon blev hotad. Det gör den här typen av spindlar för att förvirra och skrämma eventuella rovdjur, som då antingen får det i ögonen eller i luftgångarna, vilket kan skapa en del sveda och obehag. Ju mer jag lärde mig om Rosa, dess bättre vänner blev vi, eller låt oss säga, dess mindre rädd blev jag för henne, och till slut en dag vågade jag ta henne i handen. Jag vet inte vem av oss som var mest rädd och jag vet inte heller om det var av chocken efter att ha träffat mig som hon dog några månader senare. Sanningen att säga kände jag faktiskt ett litet sting av saknad.

Nu kanske man kan tycka att jag borde vara av med min rädsla, men årets första möte med en spindel, vilket inträffade i badrummet i förrgår, är alltid lika … spännande och livfulla (läs panikslagna och högljudda).

På återseende!

…and in English

The face of fear.

 

Some people say that a certain kind of people find it interesting to deal with things that they don’t handle very well, and I must say that I am really not good at handling spiders. What you see in the picture is not a cool and relaxed Anna, playing with her little pet. No, it’s a very spider-fearful woman holding a tarantula for the first time in her entire life. That spider was actually mine. Her name was Rosa and she was a gift from my co-supervisor Anders. My relationship with Rosa was not what you would call a warm and close one. Little did it improve when a colleague of mine told me that they could “shoot poisonous arrows from their bottoms”.

By the way, hello and welcome to this blog. This will be my first blog ever and I don’t really have a plan for what I will be writing about, but I’m thinking that it will be about all sorts of things that interest me. When I was told to describe what to write about I first stated “about my life as a doctoral student and other fears”, but since that life is a really good and creative one, at least most of the time, I had to reconsider. However, as  fear happens to be one of the main ingredients in my research, MY life in particular contains a considerable amount of just that.

Fear is a response that always fascinated, and sometimes surprised me. As late as today I heard about someone who had plant-phobia, and I had a really good laugh until someone said:

-But what about you. Aren’t you afraid of spiders?

Yes, I am afraid of spiders, and yes, I know that it is a totally irrational and “silly” fear (at least here in the north of Sweden), maybe to the same extent as plant-fear is. Still, millions of mortals all over the world have the same problem; an exaggerated and most often irrational fear of a specific object or a specific situation. Why is that? Some researchers believe that fear of specific objects, such as spiders and snakes, is innate. Due to certain stimuli’s significance through evolution, they are said to be “hardwired” to promote the survival of the species. Thus, humans are thought to have developed mechanisms for fast detection and rapid fear responses toward spiders and snakes, due to their threat significance. In the beginning of my career I found this theory very appealing – that we would possess a genetic predisposition to act a certain way toward certain stimuli– but a lot of thoughts, theories, and data have passed through since then, and today I see it quite differently.

Not to bore you completely already in my blog-debut, I leave you with this extremely exciting cliffhanger. But before I go I have to finish the story about Rosa and her loveless life. As you already might have guessed, it was shown that she couldn’t shoot poisonous arrows with her bottom, but she could brush off the hair of her back if she was threatened. These types of spiders do it as an act to scare off, and confuse potential predators, and they get it in the eyes or the nose, which causes irritation and discomfort. The more I learnt about Rosa the less afraid I felt, and one day I finally held her in my hand. I don’t know which one of us that was most afraid, nor do I know if it was after the chock from seeing me that she died a few months later. I actually missed her, a little.

Now, one might think that my fear of spiders would have disappeared or at least decreased after my time with Rosa, but it’s the same story every spring. The first meeting with a spider, which occurred in the bathroom the other day, is always as exciting and lively (read chaotic and noisy) as usual.

Till next time!