Anna Bjärtå

Det blir inte alltid som man tänkt sig.

Så här tänkte jag: Efter slutseminariet kommer jag att ha massor av tid på mig att fundera och fila på kappan i lugn och ro.

Så här tänkte jag INTE: Efter slutseminariet blir det fullt ös på alla fronter och kappan kommer jag att tvingas se över när jag absolut måste.

 

Jag måste verkligen ta tag i avhandlingsfixandet på momangen. Detta är förmodligen den främsta anledningen till varför jag – den typiske förhalaren – skriver ett blogginlägg just nu.

 

Det har bara gått en dryg månad sedan sist och jag vet inte om åldern har någonting med det hela att göra, men jag kan tycka att det har gått otroligt fort, samtidigt som det har hänt mycket. Jag har exempelvis haft mitt slutseminarium, vilket var långt roligare än vad jag hade kunnat föreställa mig. Nu var mina pre-slutseminarium-fantasier i och för sig allt utom roliga, men som sagt, det blir inte alltid som man tänkt sig. Det var en riktigt häftig upplevelse. Bara att veta att någon verkligen läst det man skrivit, att få höra dennes tolkning av det man försöker att förmedla, och sedan att få testa sina tankar och idéer med en person som är helt fristående från den egna forskningen. På ett sätt kände jag också hur de senaste fem årens arbete tog form; hur mitt abstrakta slit materialiserades och fick en egen liten plats i sökandet efter alla sanningar.

 

Min opponent, Professor Patricia Arriaga från Portugal, var mycket insatt och kunnig inom den experimentella psykologin och hon hade många bra kommentarer som jag nu sitter och försöker att komma ihåg. Detta torde, utöver en ständigt växande panik, vara förhalarens största aber. Det är många som säger att de arbetar som bäst med kniven mot strupen. Jag vill inte tro att jag är sådan, men när man ser till fakta är det lite svårt att motsätta sig. Det är alltid samma visa, ”jag har så mycket att göra” hit och ”jag har så mycket att göra” dit så att jag inte hinner med att göra det jag borde göra, vilket jag sedermera måste göra, vilket då alltid görs med förhöjda ångestnivåer i lätt panik på grund av den till synes konstanta tidsbristen. Är det jag eller är det världen?

 

Det måste vara världen för jag har verkligen haft fullt upp.

 

Jag ska berätta mer om vad jag har på gång i labbet nästa gång.

På återseende!