Gunnar Berg

Skolans marknadisering 7: Skolinspektion, ansvarsutkrävande och ansvarstagande

Kvalitetsgranskning av offentliga och skattefinansierade organisationers verksamheter vilar på marknadsorienterade synsätt på offentlig verksamhet som i sin tur bottnar i New Public Management. Staten betraktas då som beställare och kommuner och andra s.k. huvudmän som utförare. Beställaren har att kontrollera att det konkurrensutsatta utförandet av tjänsteproduktionen genomförs till beställarens belåtenhet, och det är här som kvalitetsgranskningen kommer in i bilden.

     Men om vi väljer att betrakta granskning och kontroll av offentlig verksamhet mer generellt, har skolan historiskt sett varit föremål för återkommande statliga inspektioner och kontroller. Ett långvarigt inslag i skolinspektionens svenska historia var folkskoleinspektionen som kom igång på 1860-talet och pågick under 100 år. Folkskoleinspektörerna var kända – ökända – för sina oannonserade skolbesök som resulterade i rapporter till statsmakterna om tillståndet i landets folkskolor. Denna tillsyns- och inspektionsverksamhet övertogs i slutet av 1950-talet av Länsskolnämnderna som verkade under ca 30 år. Under 1990-talet var skolinspektionen i stort sett nedlagd. Den återupptogs i reguljär form 2003 då inspektion av samtliga landets samtliga skolor och skolhuvudmän blev en av Skolverket huvuduppgifter. Från och med 2008 är skolinspektionen en egen myndighet som utrustats med skarpa sanktionsmedel för att korrigera innehållet i skolhuvudmännens verksamhetsinriktningar och enskilda skolors vardagliga arbete.

     Ett begrepp som togs upp i föregående blogginlägg, och som mer än något annat uttrycker skolinspektionens såväl historiska som nutida kontrollerande verksamhet, är statligt ansvarsutkrävande. Men att diskutera utkrävande av ansvar är emellertid knappast meningsfullt om inte även frågan om professionellt ansvarstagande förs in i sammanhanget. Om skolor betraktas som professionella organisationer förutsätts att personalen har ett statligt och samhälleligt förtroende att agera autonomt inom de ramar som sätter gränser för det professionella frirummet. God skolinspektion blir därmed en fråga om att utkräva ansvar utan att kuva de anställdas intresse, lust och nyfikenhet agera självständigt i förhållande till professionella överväganden om vad som är elevers bästa.

     Att utan att göra avkall på det myndighetsutövande uppdraget lyfta fram inspektionsresultat som morötter snarare än piskor tonar alltså fram som något av skolinspektörernas professionella mästerskap.