Maria Lexhagen

Det går bra nu! Eller gör det det?

Ibland är det bra att reflektera över stort och smått och om det handlar detta blogginlägg…

 

Det går bra nu! Jo det gör faktiskt det. Just innan sommaren fick turismvetenskap vid Avdelningen för turism, omdömet hög kvalitet av UKÄ (Universitetskanslerämbetet) i den nationella utvärderingen. Det goda omdömet gäller både programmet med kandidatexamen och programmet med masterexamen. ETOUR fick också under våren omdömet “excellent” i den internationella granskningen av all forskning vid Mittuniversitetet. Omdömet pekar särskilt på hög vetenskaplig kvalitet och etablerad samverkan med omgivande samhälle.

 

Som om detta inte vore nog för att vårt självförtroende och ambitionerna skulle få sig en skjuts så publicerade BFUF (Besöksnäringens forsknings- och utvecklingsfond) en rapport “Vem tänker på besöksnäringen? – En kartläggning av forskning och dess finansiering 2013”. I den kan man läsa att ETOUR 2013 var den miljö med störst volym externfinansierade projekt. MEN nu handlar det ju inte om vem som är störst inom turismforskning i Sverige. Istället pekar rapporten på den viktiga poängen som visar den otroligt lilla totala tillgängliga volymen forskningsfinansiering till turismforskningens fem centrala miljöer och de några mindre som finns. Nämligen endast drygt 30 miljoner år 2013 fördelat på cirka 50 olika projekt. De största nationella finansiärerna är Formas, Mistra, Vinnova, Naturvårdsverket och Bfuf. Utöver den volym av forskningsprojekt som anges i rapporten finns flera projekt med EU- och Interreg-finansiering som bara delvis ingår i rapporten. Här kan man ladda ner rapporten.

 

Jaha, men hur borde det vara då undrar ni? Ja det undrar jag också eftersom det absolut inte är självklart att diskussionen bara handlar om total volym tillgängliga forskningsmedel. Några argument och input till en diskussion om turismforskningens framtid vill jag peka på. I svensk politik heter det att turismen är en bas- och tillväxtnäring. Det är ett mantra som ständigt används i alla diskussioner om satsningar på turism. Se även Besöksnäringens forsknings- och innovationsagenda samt Nationell strategi för besöksnäringen. Men vilken struktur och vilket stöd för kunskapsförsörjning finns då för denna så viktiga bransch med framtidspotential? Bfufs pekar i sin rapport på att satsningar på kunskapsutveckling måste vara en stark och självklar del i en sektor vars exportvärde utgör cirka 6 procent av svensk export.

 

Jag läser också i en rapport av Institutet för Näringslivsforskning om “Effekter av ökade offentliga satsningar på  FoU” att det länge varit känt att ny kunskap och teknologi som skapas genom forskning och utveckling är den främsta tillväxtskapande produktionsfaktorn. Sverige verkar i en jämförelse inom OECD satsa stor andel av BNP på FoU men att 2/3 delar av de totala FoU-medlen finns i företagen. Empirisk forskning visar att statlig finansiering av FoU i näringslivet har en positiv effekt på privat FoU särskilt om de är stabila över tid, vilket alltså fungerar stimulerande för en totalt sett ökad volym av FoU med en rekommenderad nivå på cirka 10% av privat FoU (idag i Sverige cirka 5%). I andra branscher såsom bilindustrin eller läkemedelsbranschen är det vanligt att mellan 5-10 procent av branschens omsättning är FoU (mestadels privat finansierad). Om de 30 miljoner i turismforskning som visas i Bfuf:s rapport ställs i relation till omsättningen i turistnäringen (284 miljarder 2013) så går det ju nästan inte att mäta hur liten den andelen är?! Här finns alltså utrymme för förbättring både vad gäller privat finansiering av FoU och offentligt stöd i motsvarande omfattning.

 

Bfuf är idag den enda branschspecifika forskningsfinansiären för turism och delar årligen ut projektmedel på mellan 300 000 och 1 000 000 kr för varje beviljat projekt på maximalt 2 år. Inom turism och besöksnäring är volymen FoU-medel i företag försvinnande liten, främst beroende på det stora antalet mycket små företag. Men hur vet vi egentligen hur det ser ut totalt sett med privat och offentlig FoU? Vem har siffror på det? Det vore på sin plats att vi som delar ansvar och intresse för FoU inom turismen ser till att få en tydligare bild innan vi utifrån Bfuf:s rapport enbart drar slutsatsen att resurserna till turismforskning är små och bör bli större. Hur mycket resurser till turismforskning borde det finnas om vi ska tillgodose kunskapsbehoven gentemot till exempel tillväxtmålen i den nationella strategin? Hur får man bäst effekt av satsade forskningsresurser till turismen? Vilka effekter ska prioriteras, mätas och förväntas? Hur hanterar man att mäta effekter av forskning på universitet som kan ta flera decennier innan de har effekt på tillväxt? Ska branschens tillväxt (fler företag, fler jobb, ökat exportvärde) motsvaras av ökade resurser till forskning, i så fall med vilka proportioner och hur? Hur ska man stimulera privat FoU i turistnäringen? Och hur kan offentlig finansiering av FoU stödja eventuellt privat finansiering?

 

Jag uppmanar därför ett antal aktörer – Tillväxtverket, Visit Sweden, Bfuf, Visita, Svensk Turism, regeringen och lokala politiker, samt turismforskningsmiljöerna i Sverige – att kommentera och ge sin syn på mina reflektioner och gärna delge goda idéer om vägen framåt.

 

Jag lyssnar också på ett intressant program från vetenskapsradion, se denna länk (Klipp från vetandets värld om hur svensk forskning ska bygga framgångsrik forskning), och reflekterar över hur väl jag stämmer in i att framgångsrik forskning kräver långsiktighet och mod, systematiskt tillvägagångssätt, nyfikenhet, och möjlighet till kritiskt reflekterande samt akademisk självständighet. Men i verkligheten är ofta den mest framträdande egenskapen inom forskning idag, att ansökningshysterin för att få forskningsmedel är orimlig och inte alls utgår ifrån de faktorer som jag nyss listade på hur man skapar framgångsrik forskning som i sin tur kan generera tillväxt.

 

I Sverige jämfört med OECD utförs mer forskning vid universitet och högskolor än vid statliga forskningsinstitut. Därför blir det viktigt att titta på vilka medel denna forskning tillförs. Om man då tittar på statens budget för 2014 och dess fördelning av forskningspengar kan man konstatera att det är en väsentlig skillnad på om man tillhör ett mindre universitet (ttill exempel Mittuniversitetet) eller ett större (till exempel Uppsala och Lund) i termer av hur mycket forskningsresurser universitetet får att fördela. Man kan också konstatera att Vetenskapsrådet förfogar över en hel del resurser och att det i övrigt finns en del specifika kostnader avsatta för forskning inom prioriterade områden såsom miljö, energi och rymdforskning.

 

Som en av några forskare som uttalar sig i Bfufs rapport summerar jag några viktiga slutsatser att använda för vidare diskussion:

  • Det behövs mer forskningsbaserad kunskap för att säkerställa tillväxt inom turism
  • Forskningsmedlen ska både vara konkurrensutsatta men också långsiktiga och gagna utvecklingen avturismen som vetenskapsområde
  • Turismen som multidisciplinär vetenskap möts av svag kunskap om området hos olika beredningsgrupper och finansiärer
  • Kunskap och forskning måste värderas i branschen och prioriteras i relation till utmaningar och utveckling, inte minst för att också attrahera offentlig finansiering (till exempel då10 procent av den privata)
  • Turismens roll som stark samhällsutvecklande sektor måste ha betydelse för offentlig finansiering av FoU

Vill man åtnjuta lysande möjligheter att bygga forskning med långsiktighet ska man:

  • Vara forskare på ett stort universitet med tillräckliga och säkerställda årliga anslag
  • Tillhöra ett vetenskapsområde som är tydligt och begripligt för finansiärer
  • Syssla med forskning inom av staten utpekade prioriterade områden (dags att omdefiniera turism till miljö, energi, rymd och areella näringar?)
  • Verka i närheten av en näringslivssektor som själv satsar medel på FoU och som har vetenskapligt kompetenta personer anställda eftersom det ökar möjligheterna till gemensam finansiering.
  • Vara stresstålig och ha TÅLAMOD 🙂