Gunnar Berg

Att genomföra skolreformer 9: Vårens inlägg i sammandrag som avstamp för fortsättnngen…

I ett antal inlägg på bloggen under våren 2014 har jag diskuterat grundvalarna för efterkrigstidens implementering av skolreformer. Officiellt (bort)förklaras vanligtvis glappet mellan skolans vardagsarbete och statliga utbildningsreformer som etttidsproblem. Denna förklaringsmodell har – i princip oavsett politisk regim – återkommit under hela efterkrigstiden. Jan Björklund brukar metaforiskt belysa tidsproblemet med atlantångaren och den tid som åtgår för dylika farkoster att genomföra dramatiska kursändringar. Utredningen SOU 2013;30, som Björklund gärna lutar sig mot, har talande nog titeln Det tar tid och här hävdas att den nuvarande skolpolitiken nu är på rätt kurs men att den fulla genomslagskraften (i klartext avancemang från PISA-ligans 38:e plats) dröjer ett antal år.

     Att förklara misslyckad reformimplementering som ett tidsproblem grundas på funktionalistiskt orienterade tankefigurer med koppling till social ingenjörskonst. Synsättet vilar på föreställningen att om staten genom sina reformer trycker på tillräckligt mycket kommer i detta fall skolans praktik att anpassa sig till reformintentionerna. Avvikelser – ”grus i maskineriet” – mellan reformer och pedagogisk vardag ska alltså minimeras och helst helt undanröjas. Detta ska ske genom att skolsystemet utvecklar effektiva återkopplingssystem som så småningom ska bringa systemets olika delar i god balans såväl internt som visavi sin omvärld.

     Det är alltså denna process som det tar tid att få ordning på, och för att påskynda att skolans olika delsystem anpassas till reformernas intentioner krävs olika korrigeringsåtgärder. Dessa kan vara ”mjuka”, t.ex. informations- , utbildnings- och utvecklingsaktiviteter. Idag är åtgärderna dock avsevärt hårdare och tar sig bl.a. uttryck i skolinspektion, tvingande åtgärdspaket, hot om och verkställande av böter och i extrema fall skolnedläggelse.

     Mycket lite talar emellertid för att avsedda reformresultat uppnås snabbare och mest effektivt med korrigeringsåtgärder av detta slag. Ett alternativt synsätt som stöds av auktoritativ skolhistorisk empiri är att snarare betrakta bristfällig reformimplementering som ett intresseproblem. Detta innebär samhällets pluralism öppnar för att olika grupper på fullt legitima grunder inte ansluter sig till reformernas grundintentioner, och därmed inte heller arbetar i reformernas anda och riktning. Om detta är den huvudsakliga förklaringen till bristfällig reformimplementering hjälper det föga att sätta in vare sig mjuka eller hårda korrigeringsmedel, utan åtgärder av detta slag framstår snarare som kontraproduktiva. Lösningen på intresseproblemet synes snarare bygga på att mötesplatser skapas där godaargumenterande samtal kan föras mellan mellan de konflikterande parterna genomförs. Syftet med dylika samtal – som med fördel kan ledas av så kallade kritiska vänner – är att omvandla till synes låsta intressemotsättningar till konstruktiva drivkrafter i och för skolors och skolans utveckling. Här kan inflikas att teoretiskt svarar en ansats av detta slag mot statsvetarens Chantal Mouffes tankegångar om agonistiskasnarare än antagonistiska intressemotsättningar.

     En högre grad av intressegemenskap mellan och inom skolpolitik och skolprofession framstår som den främsta nyckeln för en framgångsrik reformimplementering/skolutveckling. Som i alla sammanhang där konfliktlösning står i förgrunden är förutsättningen för att en dylik strategi ska fungera att parterna (i den nämnda agonistiska andan) respekterar varandra och har förståelse för varandras mer eller mindre divergerande intressen och argument. Ifråga om vad intressegemenskap betyder för skolan institutionella legitimitet i samhället har vi här mycket att lära av den finska skolan

     I höstens fortsatta blogginlägg kommer det ovan sagda att fördjupas ytterligare.