Gunnar Berg

Att genomföra skolreformer 11: Skolorganisationers frånvaro av kollektiv identitet

I föregående blogginlägg behandlades hur skolreformer med mångtydigt innehåll öppnar för att vad som till syvende och sist avgör reformens utfall är hur dess mottagare, framför allt skolans professionella, de facto förhåller sig till det flertydiga innehållet. Begreppet aktörsberedskap togs upp som ett uttryck för hur lärare, skolledare m.fl. företräder olika åsiktsuppfattningar – intresseinriktningar – i fråga om innehållet i skolors vardagsarbete.

 

Ett till aktörsberedskap närbesläktat begrepp som förs fram av ekonomerna Pär Larsson och Jan Löwstedt i boken Strategier och förändringsmyter – ett organisationsperspektiv på skolutveckling och lärares arbete (Studentlitteratur, 2010) är kollektiv identitet. Författarna behandlar ett antal pekuniärt sett omfattande nationella förändringssatsningar som under senare decennier har genomförts i syfte att förändra skolan i förhållande till centrala intentioner. Satsningarna har bedrivits under rubriker som nätverksbyggande och skapande av s.k. platta organisationer, IT, lokal skolutveckling, skolledarutveckling, lärarfortbildning och kompetensutveckling.

 

Larsson och Löwstedt menar att inget av projekten har resulterat i utfall som står i proportion till insatserna. Detta förklaras med att de centrala projekten bygger på att de mottagande miljöerna förutsätts vara organisationer värda namnet, men att i realiteten är så inte fallet. En reell organisation kännetecknas av en gemensam fysisk/administrativ miljö och andra instrumentella kriterier, men också av en aktiv närvaro av kollektiv identitet. Men detta avses dels gemensamma föreställningar bland organisationens aktörer om vad som är verksamhetens kärna och arbetsinriktning, dels en lojal uppslutning kring denna gemensamma kärna. Författarnas slutsats är att skolor bör utveckla sina kollektiva identiteter, d.v.s. agera som organisationer, om centrala projekt av det nämnda slaget ska ge några mer substantiella avtryck i skolors vardagsarbete .

 

Grundfrågan blir då varför skolor har svårigheter att utveckla kollektivt sammanhängande miljöer. Som jag ser det kan denna problematik i grunden förstås i ljuset av att skolan som institution vilar på helt eller delvis olika intressen i förhållande till frågan om vad som kan och bör vara kännetecknande för den goda skolan.

 

Vi kan tränga in i denna problematik med hjälp av analytiska begrepp som aktörsberedskap, kollektiv identitet eller, som jag tar upp i kommande blogginlägg, skolkultur.