De tre första månaderna

Tre månader har gått sedan jag började min tjänst vid Mittuniversitetet. Några hektiska, spännande, intressanta och mycket givande månader. Jag har haft förmånen att träffa väldigt många människor både inom universitetet och utanför. Människor som alla velat ge en bild av både vad Mittuniversitetet är idag och hur man skulle vilja att det utvecklades.
Det görs så väldigt mycket bra och spännande vid vårt universitet. Man önskar ibland bara att det skulle bli ännu synligare och att många fler skulle se hur mycket fantastiskt som finns här. Både forskning och utbildning. Inom alla områden.Det finns några saker som jag tycker blir tydliga ju fler jag träffar och desto mer jag hör om hur saker och ting fungerar idag. Några saker har jag nämnt vid de tre personalmöten och de två chefsforum jag hunnit delta i, men det tål kanske att upprepas. Vår uppgift är såklart att bedriva så bra forskning och utbildning som bara möjligt är utifrån de resurser vi har. Kunskapsutveckling och kunskapsspridning på olika nivåer, både globalt och regionalt är det vi ska ägna oss åt. Vid ett universitet måste normalt också utbildning och forskning gå hand i hand. I annat fall blir det ett forskningsinstitut eller ett college. För att kunna bedriva forskning och utbildning krävs ju, som vi alla vet, ganska mycket runt omkring. Det behövs både infrastrukturellt och personellt stöd inom en mängd områden. Jag tycker därför det är viktigt att påpeka att varje person som är anställd vid universitetet är anställd just för att vår utbildning och forskning ska bli så bra som möjligt och därför är varje person lika nödvändig för ett gott resultat. En av de viktigaste förutsättningarna är också en god arbetsmiljö. Vi måste ha avdelningar och arbetsplatser dit alla känner glädje att gå, där ingen känner oro eller rädsla och där alla känner att man befinner sig i en kreativ miljö där goda idéer och förslag till förändringar och utveckling tas emot med glädje och diskuteras för att ibland bli något man kan gå vidare med och ibland förkasta. Det må vara forskningsidéer eller idéer för att utveckla vissa utbildningar, men kan lika gärna handla om idéer kring administrativa rutiner, vår arbetsplats eller annat. Det gäller såväl våra ”akademiska avdelningar” som avdelningar inom förvaltningen och det gäller samtliga anställda och det betyder att vi alla måste visa stor respekt för varandra.

De två kanske viktigaste förutsättningarna för att vi ska kunna ha sådana miljöer är ett bra medarbetarskap, där var och en tar ansvar för den miljö man befinner sig i, och ett gott ledarskap genom hela universitetet. En ordning där det är tydligt och klart av vem, på vilka grunder och varför beslut fattas, hur de beretts och att den som fattar besluten också tar ansvar för dess följder. Självklarheter kan man verkligen tycka, men tyvärr är vi väl alla medvetna om att det både hos oss och andra lärosäten i vardagen och praktiken inte är så självklart. Här finns det en del att göra. Både vad gäller arbetsmiljö och delegationsordningar. Något vi ska titta på i höst.

Profilering, livslångt lärande och kompetensutveckling är också något jag tagit upp. Det kommer jag att återkomma till i kommande blogginlägg, men lite kort vill jag nu säga att jag är övertygad om att Mittuniversitetet kommer att kunna spela en väldigt viktig roll och säkert, inte minst med tanke på vår erfarenhet inom olika typer av e-lärande, bli ett av landets ledande universitet inom dessa områden. Kanske skulle man kalla det livslång kompetensutveckling, då det handlar om såväl individens möjlighet till vidareutbildning och ”omskolning”, som arbetsgivares möjlighet till kompetensutveckling av sin personal och kompetenshöjning i form av utveckling i gemensamma forsknings- och utvecklingsprojekt (såsom projekt inom våra kommunavtal t.ex). Det är också något som förenar såväl vår framstående forskning och utbildning som vårt ansvar för regionen. För grunden är naturligtvis hög kvalitet i den forskning och utbildning vi bedriver.

Mittuniversitetet ska, har jag sagt, vara ett globalt universitet med regionalt engagemang och kanske skulle man kunna omformulera det till ett globalt universitet med regionalt engagemang för det livslånga lärandet och kompetensförnyelse. Jag ska som sagt återkomma till detta, men det är något som kräver både nya former och nya distributionssätt för den typen av utbildningar och där det krävs ett mycket gott samarbete över hela universitetet. Alltifrån forskning och utbildning till en mängd delar inom förvaltningen och olika typer av ”kompetenscentrum” som t.ex. HEEL-gruppen. Det ska bli riktigt spännande att tillsammans utveckla detta tycker jag.
Profilering är också något jag är övertygad om att vi måste fortsätta med. Det handlar både om profilering i form av att vi profilerar oss på t.ex. livslångt lärande (då inbegripande både forskning och utbildning) och att vi fortsätter profilera våra utbildnings- och forskningsportförljer. Det sistnämnda behöver inte betyda att vi tar bort saker ”i stort”, såsom hela ämnen, utan kanske är det nu mycket viktigare att inom varje ämne profilera och prioritera för att kunna bygga både kreativa och välmående forsknings- och utbildningsmiljöer. Vi klarar kanske faktiskt inte av att ha så många inriktningar på en utbildning som vi har i vissa fall. Mer också om detta tänkte jag skriva i kommande blogginlägg.
Ett sista smakprov på något jag också vill återkomma till är internationalisering kopplat till vårt regionala ansvar. Något som också hänger samman med det livslånga lärandet. Universitetet är förmodligen den organisation som allra bäst kan dra in världen i regionen. Vi attraherar den övervägande delen av studenter från andra håll än vår egen region. Både internationellt och nationellt. Vi ger dessa studenter en högkvalitativ utbildning och när de är klara med den har vi tillsammans med både offentliga och privata organisationer i regionen all möjlighet att få en hygglig del av dem att stanna här. På så sätt kan universitetet bidra till kompetensförsörjning och kompetensutveckling och tillsammans med andra parter bidra till regionens utveckling. Att rekrytera studenter kan vara svårt. Att ge god utbildning är krävande, men den allra svåraste biten – att få dem att stanna kvar i regionen efter genomgången utbildning – det är den allra svåraste delen och den måste vi klara tillsammans med kommuner, landsting/regioner, näringsliv och andra.
Så, då var det första blogginlägget klart. Som ni sett, så har det blivit lite av ett smörgåsbord och presentation av vad som ska komma längre fram, ty med det här första inlägget ville jag bara säga några ord om vilka tankar mina två första månader vid Mittuniversitetet satt igång hos mig. I kommande inlägg ska jag bl.a. också skriva om externfinansiering av vår forskning och om Norrlandssamarbetet. För några veckor sedan blev jag tyvärr tvungen att ställa in några möten för att delta i en träff med Luleå tekniska universitets och Umeå universitets rektorer för att diskutera ett bredare samarbete i Norrland och en eventuell norrlandssatsning. Men mer om det i nästa inlägg som sagt.

Tre spännande, givande och krävande månader har passerat och verkligen gett mersmak för att få jobba tillsammans med er alla. Men nu ska vi först ha en skön lång sommar framför oss och därför vill jag sluta med att önska alla en riktigt god semester och skön sommar.