Anna Bjärtå

En makalös manick

brain1

 

Det ni ser på bilden är i särklass den mest fascinerande, komplexa och makalösa kreation som existerar i universum – Älghjärnan.

Nej, jag menar förstås den mänskliga hjärnan, men denna fina älghjärna var ett fullgott substitut. Många av er kommer antagligen att sälla er till den majoritet som tycker att det ser makabert ut, men för mig var det en häftig upplevelse. Att få titta, känna på, och undersöka en riktig hjärna. Det var ett fint exemplar som jag gissar är ganska lik människohjärnan i sin uppbyggnad. En vackert veckad bark, lillhjärna och hjärnstam, och vi kunde urskilja ett flertal viktiga strukturer. Det var förstås lite svårt att veta vad vi skulle titta efter och hur vi skulle göra det, då detta var min första dissektion av hjärna någonsin, men det mesta såg ut som det brukar göra på bild.

När man vet hur påverkbar och formbar hjärnan är, är det lite svårt att anta teorier om att rädslor till specifika objekt skulle vara nedärvda. Nu hör jag ändå inte riktigt till de som tänker sig att man föds tabula rasa, som ett oskrivet blad, utan mer som ett hyfsat oskrivet blad, där det snarare är bladets struktur och form som skiljer. Vi föds alltså med vissa biologiska förutsättningar, men ALL interaktion med omvärlden formar och lär hjärnan hur den ska agera, framförallt för att maximera sin överlevnad. Att snabbt lära om faror blir då förstås mycket behändigt, och därför har vi också välutvecklade system för att göra snabba kopplingar till saker som vi reagerar på med rädsla. När man dessutom förstår hur extremt snabb den är – att den inom loppet av en knapp sekund kan samordna miljontals signaler för att uppfatta att det är en älg som står på vägen, för att veta vad som kan ske och vad som måste göras, och för att ge kommando om att trycka på bromsen och styra – är det också lätt att förstå att den hinner bearbeta mycket innan jag reagerar på den där spindeln.

Som ni kanske märker blir jag ganska dualistisk när jag pratar om min vän – jag och min hjärna – som om att det är någonting som är skiljt från mig. I vissa avseenden kanske jag ser det som om att mitt medvetande är en slags restprodukt av min hjärnas aktivitet, skiljt från mitt kroppsliga jag, men man kan även se det som om att hjärnan är jag, trots att jag är långt från medveten om allt den gör. Jag känner mig dock trygg med att veta att den för det mesta gör allt för mitt eget bästa, men det händer ibland att det blir fel. Ibland kan den göra kopplingar som inte gynnar oss i livet, vilket är en faktor som ligger till grund för mycken problematik. Som väl är kan vi kontrollera våra tankar och bearbeta hjärnan, och på så sätt kan den även lära om, vilket i sin tur är en av grundstenarna i den kognitiva beteendeterapin. Visste du att om du tänker en tanke tillräckligt ofta kommer du, förutom att minnas den mycket väl, även att förändra hjärnans struktur?

Om ni vill se fler bilder från dissektionen kan ni klicka här.

http://www.facebook.com/media/set/?set=a.3001671453015.137230.1599206892&type=1&l=6c0fe131d9

Det är en länk som leder till ett fotoalbum på Johanna Bengtssons facebooksida. Hon har tagit fantastiskt fina bilder. Johanna är en av ett trettiotal psykologstudenter som på egen inrådan, av rent och skärt intresse, infann sig. Magiskt!

Tack Marie-France för hjärnan, tack studenter för ert intresse, och stort tack till biologerna i Q-huset som var otroligt hjälpsamma vid lånet av lokal och mikroskåp.

På återseende!