Anna Bjärtå

Tjuren Ferdinand

Nu har psykologiämnet på Mittuniversitetet producerat sin första doktor. Doktor Johanna Thomtén. Det är någonting stort att vara med om när en nära kollega och vän disputerar. Allt som får sitt utlopp denna dag – alla år av slit, prestation och prestationsångest, kreativitet och kunskapsinhämtande som ska pressas genom nålsögat på bara ett par timmar. Det var en underbar dag, solen fick anstränga sig för att skina ikapp med Johanna, känslorna gick från snårig ångest till en befriande lättnad och festen var både mycket högtidlig och mycket festlig. Ändå lämnade jag dagen med en känsla av skräckblandad förtjusning. Jag vet inte hur många ”Snart är det din tur!” jag fick höra. Min tur?! Tur och tur…

I ärlighetens namn ska jag säga att jag inte direkt längtar, tvärtom tänker jag ibland att jag kommer att bli den evige doktoranden. Jag har det ju rätt bra här under korkeken där jag kan sitta och forska och läsa artiklar. Det är förstås lite olika i olika perioder och just nu är jag inne i en av de bästa perioderna som jag tänker mig att en doktorand kan vara i. Jag läser en kurs som jag tycker är mycket intressant, jag har kört min sista datainsamling och ska till och analysera och skriva, och jag handleder två superduktiga studenter som ska skriva C-uppsats. Det här låter i och för sig som någonting man kan göra efter man har disputerat också. Och jo, för det mesta vill jag nog bli klar, men jag har ungefär ett år kvar och jag misstänker att jag kommer att klamra mig fast vid varje sekund.

På återseende!