Anna Bjärtå

Det behöver inte vara fult för att det är stökigt

I mitt senaste inlägg skrev jag att jag var inne i den bästa tiden som en doktorand kan vara, och om det inte vore för vädret och fisket skulle det nog vara ganska nära sanningen. Solen (som faktiskt tittar fram då och då), värmen (som ibland överstiger 10 grader) och fisken (som ännu i år inte överstigit 20 cm) är mycket potenta distraktorer när man egentligen helst av allt bara skulle vilja (läs borde) grotta in sig i sitt skrivande. Jag har högar med artiklar jag samlat på mig under våren, som bara ligger och väntar på att få bli lästa.  Undrar om jag någonsin kommer att ha tid att plöja dem? En av dem börjar närma sig en halvmeter nu och en annan drösade i golvet häromdagen, vilket var både nedrigt och bra. Nedrigt eftersom jag behövde plocka upp dem vilket gjorde att jag upptäckte hur stökigt resten av kontoret var, men bra för att jag hittade spännande läsning och några efterlysta artiklar. Städerskan går förbi och ler lite generat och båda två ber om ursäkt när hon försöker städa. Härom veckan hade jag besök av en 6 åring som  utbrast:

-Ååå vad fint du har på kontoret!

-Nemen oj!? Tycker du det?, svarade jag förvånat. -Jag som har så stökigt. Varav hon sätter nävarna i sidorna och lägger huvudet på sned och  det låter som om att hon har hundra års erfarenhet av ämnet när hon strängt  säger:

-Men Anna, det behöver ju inte vara fult för att det är stökigt.

Ett klokt litet matra som jag mässat ett flertal gånger sedan dess.

 

Jo, jag skriver också. Jag skriver och tänker och tvekar och tvivlar. Just nu jobbar jag med revision av en artikel och tänker, gör jag någonting vettigt? Jag kan ibland tycka att jag trivs så mycket med mitt jobb att det känns som om att jag är på en stor lekplats. När man är inne i sin lilla forskarbubbla är allting så självklart, viktigt  och intressant, men för varje steg åt sidan man tar dess mer instabil blir den, och till slut spricker den.  Det brukar alltid sluta med att jag tänker på kunskap i ett universumperspektiv – ett sammelsurium av fakta, trosföreställningar och vanföreställningar – och när det hela börjar bli för ogreppbart springer jag tillbaka och blåser en ny och lite större bubbla. Just nu skulle man nog kunna säga att jag är lite between bubbles men jag tröstar mig med tanken om att ”sanningen” finns någonstans i åratal av forskning, mängder av studier, höljda tvivel och stökiga kontor.

 

På återseende!