Anna Bjärtå

Stolpe ut

Terminen drog igång med en riktig rivstart och plötsligt var det studenter över hela campus. Härligt att se förutom den dagen jag gick rakt in i en stolpe. Det tjongade till något förfärligt och stolpen for i backen. Jag fick en ordentlig smäll i skallen och stapplade mot en av mina kollegor som tog emot mig. Det jag förundras över är att min första reaktion var att jag måste gömma mig och att deras reaktion var att skratta sig fördärvade. Jag flydde in i ett hörn vid P-huset och det enda jag kunde tänka på var hur omgivningen hade sett ut under “impakten”, om det var någon som hade sett mig och i så fall om det var någon jag kände. Tyvärr insåg jag att det fanns både studenter och personal inom skådligt avstånd och jag skämdes och grät av skratt och smärta. Något som jag tycker är intressant är att känslan av skam och rädsla för att bli sedd under ett Kalle Anka moment var så direkt och mycket större än upplevelsen av smärta och rädsla för att ha spräckt skallen, vilket med besked uppstod senare. Jag kände mig lite evolutionärt dysfunktionell.

 

För övrig har jag fått lite press på mig att bli klar. När Herr handledare kom in på kontoret och började prata om slutseminarium fick jag lite eld i baken och började hysteriskt att leta efter min senaste data. Då upptäckte jag att jag har data från flera år tillbaka, som bara ligger och skvalpar i min dator. Data som jag glömt, som jag inte haft tid att bearbeta eftersom det ligger utanför avhandlingsarbetet. När ska jag få tid att arbeta med dem? Efter kursen som jag går i MLM eller RFT, efter undervisningen eller kanske… efter avhandlingen? Nu gäller det att fokusera om det ska bli något efter, eller ska jag bli en s k evig doktorand? Jag gnuggar min onda bula och undrar om jag i så fall kanske kan skylla på stolpen.

 

På återseende!