Anna Bjärtå

Dagen som var värd allt

Dagen som var värd dessa år av nit och slit var förstås disputationsdagen. En dag som började med full panik och slutade med tårar och dans.

 

Fyra hitflugna prominenta professorer möttes av ett Östersund i sin allra vackraste skrud. Själv möttes jag av min goda vän och kollega Lina som säger:

-Få inte panik nu Anna, men blomvasen har vickat över dina anteckningar.

 

Fyra prominenta professorer går värdiga och leende ned för gången i sal F234. Själv älgar jag ned till min minutiöst förberedda plats på “scenen” och möts av röda och gröna vattenrosor där mina handskrivna anteckningar funnits. Anteckningar som skulle hjälpa mig med ca 20 minuters presentation av min forskning. Ummm vad var det Lina sa? Okej ingen panik. Kan jag köra på inlärd hjälplöshet eller lägga mig ned och spela död?

 

 

Professor Elaine Fox från Essex och Oxford university, min opponent och en av de allra bästa på området, inleder med en strålande presentation som leder oss rakt in på min forskning. Själv tar jag mina blöta papper som nästan faller sönder av min beröring och går fram till talarplatsen. När jag tittar ned och ser att inte ett ord går att skönja börjar paniken att skölja över mig. Men då tittar jag upp, och när jag ser alla vänliga ansikten som kommit dit för min skull blir jag plötsligt glad, rörd och taggad.

 

Visst, presentationen kanske inte var den bästa jag gjort, och så här i efterhand har jag kommit på många svar som jag “skulle/kunde/borde ha…” osv, men allt som allt var det så oerhört roligt. Alla tankar och idéer jag haft genom åren fick ett utlopp och ett forum för ventilering tillsammans med någon som pratade samma språk och förstod exakt vad jag menade. Elaine var en otroligt bra opponent. Hon lyfte många “stora” frågor och skapade mycket utrymme för diskussion. Det kändes ibland som om att det bara var hon och jag, och att vi hade ett mycket intressant samtal om forskningsområdet. Vi pratade nog i en timme innan det var dags för betygskommittén: Professor Ulf Dimberg, Uppsala universitet, Professor Emily Holmes, Cambridge university, och Professor Håkan Fischer, Stockholms universitet. Vilket gäng! Det är som en dröm. Trots att jag var helt slutkörd ville jag inte att det skulle ta slut. Nu känner jag dock att det där inte var slutet utan snarare att det var som en liten språngbräda som är full av möjligheter och som jag kan välja att göra avstamp från.

 

 

Det som hände efter själva disputationsakten är fortfarande svårt att smälta. Hur stort det var när betygsnämndens ordförande, Ulf, meddelade att jag under enhälligt beslut blivit godkänd. Hur fint det var att se ut över alla vänner och veta att jag haft support hela vägen och att jag skulle fortsatt att ha det, även om det inte hade gått vägen. Alla fina och värmande ord, festen, talen, tårarna, glädjen, musiken, dansen… Det finns inte ord att beskriva.

 

Stort tack till alla som var med och delade dagen med mig, till alla er som på något sätt bidragit, till mina underbara doktorandkollegor, Lina, Marie-France, Andreas, Kerstin och Elisabet, som roddat och fixat med festen och mycket mer, till övriga kollegor, vänner och familj. Ett alldeles speciellt tack vill jag framföra till Professor Örjan Sundin, handledare och en av mina absoluta favoriter i den här världen.

 

Hett tips till doktorander: Disputera! men använd inte handskrivna anteckningar.

 

På återseende

Doktor Anna