Gunnar Berg

Skolans marknadisering 2: Marknadsorienterad offentlig sektor

I min bok ”Skolkultur – nyckeln till skolans utveckling” som utkom i första upplagan 1996 avslutas det första kapitlet med ett debattinlägg som är återges i nedbantad form. Är textens innehåll relevant även i dagens samhälle?

Kundorientering, resultatenheter, företagskultur, serviceanda är exempel på termer som … ledarskapsexperter m.fl. med förkärlek nyttjar /… / Managementkulturen använder “plusord” som nätverk, målstyrning /…/ marknadsorientering etc. Till de /…/ negativt värdeladdade … orden hör: hierarki, regelstyrning /…/ centralisering, reglering, politisk styrning. Byråkratibegreppet belyser hur ords valör /…/ förändras /…/ Vad associerar vi idag byråkrati till? Jo, krångel, elände, maktmissbruk, tjänstemannavälde etc.

     Ledarskapslitteraturen hyllar /…/ chefstyper som tagit upp kampen mot föråldrade traditioner, regelelände och ineffektivitet. Vidare sägs det att idag ska offentliga chefer vara “entreprenörstyper” och /…/ satsa på målstyrning, delegering och marknadsorientering i stället för regelsystem och tradition.

     Ovan exemplifierade jargong må vara suggestiv och förförisk, men /…/ vilka är oense om att onödiga regler bör utmönstras, att en tungrodd organisation bör bli mer flexibel, att verksamhet som bedrivs för sin egen skull bör upphöra etc. Problemet är att resonemang av detta slag handlar om form men inte innehåll. Det räcker med att fråga sig: “onödigt, tungrott och flexibelt i förhållande till vad”, för att inse att innehållskriterierna lyser med sin frånvaro.

     Detta leder oss in på den avgörande frågan varför vi överhuvud taget har en offentlig sektor /…/ Är det möjligt att marknadsorientera skolan utan att göra avkall på målsättningen gällande likvärdighet? /…/

     Det resonemang som här förts får självfallet inte tolkas så att alternativet är att allt förblir vid det gamla. Visst ska offentlig verksamhet utvecklas och effektiviseras, men varför ska detta ske på marknadens /…/ villkor? Att kopiera näringslivet innebär i praktiken att offentlig sektor låtsas att man är någonting annat än vad man i själva verket är.

     För att inte missuppfattas bör avslutningsvis understrykas att det naturligtvis inte ska vara förbjudet för en offentlig ledare att låta sig inspireras av kollegorna inom näringslivet eller vice versa. Vad som avses är att erfarenhetsöverföring mellan olika organisationer rimligen måste ske i perspektivet av den grundläggande verksamhetsidé som respektive organisation företräder /…/