Gunnar Berg

Skolans marknadisering 8: Elever som kunder …?

Skolans marknadsorientering bygger på att elever (elev = en somlyfter) och vårdnadshavare betraktas som kunder på enskolmarknad. Utrustade med skolcheckar (skolpengen) är tanken att kundernas fria skolval medför att ”bra” skolor (= hög elevtillströmning) överlever, medan ”dåliga” skolor (= låg elevtillströmning) får bättra sig (= locka till sig fler ”elevkunder”) eller läggas ner.

     Vad som är bra eller dåliga skolor grundas alltså ytterst på utfallen av skolvalen och kvalitet blir därmed i väsentliga avseenden en fråga om kundnöjdhet. Men är det möjligt att resonera om marknadsorienterade kundrelationer mellan skolor och vårdnadshavare/elever givet att en tvingande skolplikt är den yttersta orsaken till att elever (åtminstone grundskolans elever) befinner sig i skolan?

     Skolplikten tar sig bl.a. uttryck i att om vårdnadshavare underlåter att skicka sina skolpliktiga barn till skolan kan de vitesföreläggas. Men skolplikten innebär även statliga skyldigheter såtillvida att staten påtar sig (1) ansvaret att fostra eleverna i enlighet med vissa uttalade normer och att (2) den pedagogiska verksamheten utformas i ett samspel mellan fastställda kunskapskrav och elevers individuella förutsättningar. Dessutom bygger den tvingande skolplikten på statliga garantier att (3) elever under sin skolgång inte utsätts för våld, förtryck och kränkande behandling.

    En marknad värd namnet bygger på att kunderna på grundval av lagen om tillgång och efterfrågan väljer varor och/eller tjänster, eller avstår från att göra några dylika val. Dagens pliktbaserade skola öppnar för varierande art och grad av elevengagemang i skolors vardagsarbete, men detta är av ett slag som har lite att göra med kundrelationer i ovan nämnda bemärkelse. Denna slutsats påverkas i grunden inte av elevers/vårdnadshavares rätt att välja skola. Skolplikten vilar på en kraftfull tvingande offentligrättslig lagstiftning som är något annat än marknadsanpassad och dispositiv civilrättslig lagstiftning. Det existerar därmed en strukturell motsättning mellan hur elever rekryteras och att karaktärisera dem som kunder på en skolmarknad.

     Att betrakta tvångsrekryterade elever som kunder är principiellt sett lika missvisande som att kalla interner för fängelsekunder. Ett synsätt av detta slag leder tankarna fel såväl i fråga om skolans uppdrag i samhället som elevers funktioner och roller i skolan, och bidrar därmed knappast till att elever ”lyfter”.