Maths Bertell

Fotboll och våld – religion och våld

 “Conan! What is best in life?” “To crush your enemies – See them driven before you,/../”

På väg tillbaka till Härnösand köpte jag Tommy Deogans nya bokMän av våld – om svenska huliganer. Deogan har tidigare skrivit en bok om sin relation till sin bror Tony Deogan Blodsbröder, som blev rikskänd när han blev ihjälslagen i ett slagsmål mellan fotbollshuliganer i Högalidsparken innan en match mellan IFK Göteborg och AIK för några år sedan. De båda lagens firmor, Wisemen och Firman Boys, befann sig alltså långt från matcharenan och slagsmålet var en överenskommelse mellan de båda grupperna. Många har åsikter om huliganernas verksamhet och tycker att de får skylla sig själva, de är idioter osv. Om det är en bra idé att slåss handlar inte Deogans nya bok om utan om hur vi kan förstå den våldsamma verklighet och det som suger dessa män in i denna verksamhet. Inte visa förståelse för, utan förstå, för “hobbyn” är onekligen något som de allra flesta har väldigt svårt att förstå. För det Deogan, som lyckats med bedriften att få alla aktörer och berörda att tala med honom, visar med sin undersökning är inte att det handlar om socialt utanförskap, dåliga uppväxtförhållanden eller missbruksproblem som är gemensamma nämnare för de som organiserar sig och arrangerar slagsmål, utan det är gemenskapen i gruppen och kicken att slåss mot andra. Att möta fienden, att inte vika ned sig, se fienden fly och känna adrenalinet pumpa runt i kroppen.

Såsom varande “julgran”, dvs halsduksbärande supporter, på Norra Mellan på AIKs hemmamatcher är det här mycket intressant läsning. En fördom mot huliganerna eller kategori C, “casuals”, är att de skulle var fullständigt ointresserade av fotboll, men så är inte fallet, de är helt övertygade om att de har en viktig roll i klubben de stöder. De går på alla matcher, sitter på dyra platser, lägger ner åtskilliga tusen för att åka på bortamatcher, om så bara för en träningsmatch under försäsongen mot Knäckebröhults FF i någon skog någonstans. Jag väntar hela tiden på att någon ska säga det jag hört sägas rätt många gånger: att för dom är fotboll religion. Men det är aldrig någon som säger det i boken och lika bra är det, fotboll är inte religion. Det kan vara en stor del av en verklighet, det kan vara ritualiserat och med inslag av offer och magi, men det är inte religion.

Men krig kan vara religion. “Religion är egentligen något fint” hör jag ibland. Det är ett intressant påstående med många dimensioner, men krig är inte fint och kan definitivt vara en viktig del av religion. I etniska/indigena/traditionella religioner världen över har striden och kriget ritualiserats och mytologiserats. Jag tänker inte i första hand på majoritetsreligionerna kristendom och islam, utan snarare historiska religioner som den fornnordiska, afrikanska stamreligioner, krigarreligioner i polynesien. Striden blir en helig handling där du möter guden och fienden blir gudens offer. I striden ställs allt på sin spets, ruset inför den framrusande fienden ger visioner och endast den hjältemodige och ståndaktige står kvar slåss. Själva striden förstärks av myter om gudens ingripanden och belöningen. I fornnordisk krigsreligion dog de bästa, de var krigarna Oden ville ha i Valhall, de fallnas hall, inför den slutgiltiga striden mot kaosmakterna i Ragnarök, gudarnas öde. I de isländska sagorna möter vi män (och enstaka kvinnor) som söker striden och viljan att möta en fiende. Adrenalinrushen efter ett vikingatida slag, när du står som segrare och ser dina fiender rusa bort, måste ha varit ett svårslaget narkotikum.

Att söka adrenalinet som pressade situationer skänker i extrema situationer är inget ovanligt. Alla har det inte, men en del blir hakade på kicken som dödsfaran skänker. En del skidar över arktis intejpade i en sovsäck utan valla på skidorna för att se om det går, andra slåss. Deogan pekar på att de här människorna inte bara finns bland huliganerna, utan även i andra grupper, t ex polisen. Det vore naivt att tro något annat. Poliser som vill jobba på högriskmatcher eller på plattan i Stockholm, för att det ger mer action. Norska soldater som åker till Afganistan och beskriver striderna som “bättre än sex”. Det är en svår insikt och ganska chockerande, men det finns och har alltid funnits individer som går igång på våld och väljer våldet, trots att de har allt som livet har att erbjuda av trygghet, familj och god ekonomi. Det är inte etiskt försvarbart, men så ser det ut och det kommer inte att försvinna. Dock måste vi lära oss om det, för att kunna göra något åt det. Inte bara låtsas som att det inte finns.