Bengt-Gunnar Jonsson

En av 174

Vi skriver forskningsansökningar mest hela tiden med förhoppningen om att kunna förverkliga idéer som vi värkt fram under viss möda. Tid tar det också. Även om vi är medvetna om att konkurrensen är hård så tror och hoppas vi på att just våran idé och projekt är bland de som blir finansierade. I slutet av förra veckan gick ansökningstiden ut för en Formasutlysning kring de globala hållbarhetsmålen och där jag koordinerat en ansökan tillsammans med kollegor på SLU och Göteborgs Universitet där vi vill jobba med långsiktig hållbarhet i samverkan med Sveriges Biosfärområden. Jag går inte in på detaljer i ansökan utan min reflektion har mer att göra med om det är meningsfullt att söka medel – är det värt den tid vi lägger ner? Min fru brukar reta mig och säga att ”ni bara söker pengar men får aldrig några”. Riktigt så illa är det väl inte, vi forskar faktiskt också och ibland får vi pengar, men jag förstår hennes kommentar.

Nu i dag kom intressant information från Formas kring utlysningen. I potten låg en ansenlig summa pengar, 100 miljoner kronor, och var avsett för större projekt med ett tak på 20 miljoner per projekt. Det gjorde säkert också utlysningen attraktiv. Formas meddelade dock nu att man lagt till ytterligare 100 miljoner i potten men samtidigt att det kom in hela 174 ansökningar! Jag vet inte om detta är rekord för en riktad utlysning men uppenbart är att den slagit an som intressant för många. I slutänden innebär det troligen att bara 6% av ansökningarna kommer att beviljas. Den låga siffran är sannolikt ett rekord och ställer frågan om det lönar sig att söka på sin spets.

Om alla lagt motsvarande tid på sina ansökningar som vi gjorde så motsvarar 174 ansökningar i storleksordningen av minst 10 års heltidsarbete. Jag har inte räknat timmar exakt men vår gemensamma ansträngning ligger nog kring 4 veckors arbete. Tar man det gånger 174 så landar man på många årsverken. Du får själv fundera på vad detta motsvarar i faktiska lönekostnader – kanske inte på 200 miljoner men inte heller långt ifrån. Dessutom ska ju nu också Formas personal administrera utvärderingen och en, antar jag, stor grupp av sakkunniga bedöma och ranka alla ansökningar inför ett beslut i höst. En fråga att ställa sig är om detta är effektiv användning av våra samlade forskningsresurser?

Det är frestande att svara ett tydligt nej på den frågan. Hade vi inte kunnat genomföra lika relevant forskning av god kvalité om resursen varit tillgänglig utan denna överbyggnad? På totalen hade ju samlade resursen varit närmast dubbelt så stor. Det är dock inte helt enkelt. En generell fråga är ju hur medel till forskningen kring de globala hållbarhetsmålen skulle kunna fördelas på något annat sätt? Genom utlysningen har ett tydligt fokus skapats och vilken annan process finns att tillgå. Dessutom, och det kanske är min poäng, så är inte arbetet med att söka medel bortkastad även om man inte får något anslag. De senaste månaderna har troligen närmare 500 forskare i Sverige suttit och brottats med frågan om konflikter och synergier mellan hållbarhetsmålen. Nya konstellationer av forskare har mötts och där olika perspektiv brutits med ambitionen att bidra till en hållbar utveckling. Jag har svårt att se denna arbetsinsats som bortkastad. De idéer som ventilerats utgör en kraftsamling kring frågor som ytterst rör mänsklighetens framtid. Frågan är väl snarast hur man kan omsätta detta i något konstruktivt, ny viktig forskning, bland de 94% som inte får några pengar?