Erik Borglund

Förundran i Corona-tider

I dagens DN står det en lista på 13 forskare från ett antal discipliner som kräver större öppenhet från Folkhälsomyndigheten avseende deras beslut. Man argumenterar för att då kan fler forskare bidra och vi då skall fatta klokare beslut.

Att en myndighet kan göra fel och i efterhand få kritik och/eller få försvara sig offentligt är en sak. Flera myndigheter har fått utstå kritik historiskt i Sverige efter större kriser. Bara genom att läsa skogsbrandsutredniningen från 2014 så ser man ju att man får kritik och vissa personer får kritik. Ibland kanske kritiken är befogad och ibland är kanske mindre befogat. Det som vi nu ser bland flera forskare varav flera i listan på 13 namn under hela Corona krisen har öppet kritiserat Folkhälsomyndigheten och flera forskare ägnar sin tid åt att kritisera statsepidemiologen.

I Sverige finns tre grundläggande principer för krisberedskap/krishantering:

  • Ansvarsprincipen – att den som har ansvar för en verksamhet i normala situationer också har motsvarande ansvar vid störningar i samhället. Aktörer har även ett ansvar att agera även i osäkra lägen. Den utökade ansvarsprincipen innebär att aktörerna ska stödja och samverka med varandra.
  • Närhetsprincipen – att samhällsstörningar ska hanteras där de inträffar och av de som är närmast berörda och ansvariga.
  • Likhetsprincipen – att aktörer inte ska göra större förändringar i organisationen än vad situationen kräver. Verksamheten under samhällsstörningar ska fungera som vid normala förhållanden, så långt det är möjligt.

Folkhälsomyndigheten har ett utpekat ansvar och arbetar efter det uppdraget. De har troligt ganska goda skäl att i dagsläget inte göra det som de 13 forskarna önskar. I listan av forskare finner jag efter att kollat i Google Scholar förvånansvärt få som faktiskt verkar forskat om pandemier och spridning av pandemier. Något som faktiskt vår statsepidemologen faktiskt gjort. Men det som gör mig mest bestört är att man som forskare som säger sig kunna bidra till en samhällsnytta för denna debatt i DN. Kanske skall man föra dialog med de som har samordningsansvar utanför media? Att exempelvis vara riskforskare som mestadels forskat om risker kring olyckor i hemmet och under löptävlingar,  kräva data från en myndighet mitt under pågående kris känns stötande. Bevisligen förstår man inte de tre grundprinciperna för krisberedskap.

Jag har under mina 16 år som forskare inom informationshantering inom polisen aldrig stött på att forskare från andra discipliner går ut i DN och kräver att polisen skall dela med sig av den information som ligger till grund för deras beslut. Det skedde inte under utredningen av mordet på Anna Lind, inte under diskoteksbranden i Göteborg, inte under bombattentatet på bryggargatan, inte under utredningen av terrorattacken på Drottninggatan. Nej för kriminologer, jurister och andra som har kunskap och kompetens inom angränsade områden låter polisen arbeta färdigt. Sen kan man ta del av deras material och bidra till ett kanske bättre arbetssätt.

Under mina 20 år som polis så ogillade jag skarpt att bli störd under en insats av oväsentliga frågor och kommentarer. Jag kan omöjligen tro/gissa om Folkhälsomyndigheten gör rätt. Jag litar däremot att våra tre grundläggande principer för krisberedskap fungerar och vet att under alla kriser kan man med facit i hand alltid ha synpunkter på hur man agerat. Detta kommer att ske även denna gång, men innan vi är där så litar jag på det svenska krishanteringssystemet.

http://erikborglund.wordpress.com