Håkan Wiklund

Den omedvetna ouppmärksamheten

Jag läste nyligen en artikel i Harvard Business Review om möteskulturen i arbetslivet och den markanta ökning av mötenas antal och längd som har pågått under lång tid. Och trenden är tydlig, även i Sverige. Enligt forskare i ett nyligen avslutat forskningsprojekt vid Lunds och Malmö universitet är den ökade mötesmängden framför allt en effekt av att samhället på olika sätt blivit både mer komplext och demokratiskt.

Men i det mötesintensiva arbetslivet borde rimligtvis mötesformerna och möteskulturen vara hett debatterade ämnen. Hur säkerställer vi egentligen att mötena blir bra? Och hur blir mötena lagom många, och lagom långa också för den delen? Frågorna framstår basala men jag gissar ändå att en stor del av dagens möten skulle behöva reformeras. Här kommer några siffror. I studien Svenskars möten 2019 påstår endast 22 procent av de tillfrågade att de är helt närvarande under sina möten. Motsvarande siffror återfinns i amerikanska studier. I en Sifo-undersökning från 2016 menar 80 procent av cheferna att mobiltelefoner och andra uppkopplade enheter distraherar och leder till mindre effektiva möten. Samtidigt erkänner en lika stor andel av cheferna att de själva inte kan låta bli tekniken under mötena. Tankarna, och därmed uppmärksamheten, finns någon annanstans. 

Den amerikanske författaren Kevin Kelly har sagt att det enda som blir knappt i en värld av överflöd är mänsklig uppmärksamhet. Det är så sant. Uppmärksamheten har snabbt blivit vår tids guld, något som alla vill ha och alla vill ta. I takt med samhällets och arbetslivets digitalisering har vi blivit distraherade som aldrig förr. Och det tycks vara på allas bekostnad. Man kan fråga sig om vi människor egentligen kan uppmärksamma mer än en sak samtidigt, bortsett ifrån sådant av mer trivial karaktär. Jag är tveksam, men den saken finns det förstås andra som vet mer om. I vart fall verkar det som att vi människor i allmänhet mår bra av varandras uppmärksamhet. Självklart kan tyckas, men ändå värt att tänka på.

Ibland funderar jag på vilken uppmärksamhet vi ger varandra på våra möten. Vi kanske har något att säga, något vi funderat över och vill dela med andra. Vi kanske är förväntansfulla eller lite nervösa. Men att inte mötas av andras ögon ger en omedelbar känsla av oviktighet och osynlighet. Att försöka fånga andras uppmärksamhet när de samtidigt kollar Facebook-flödet, svarar på mail eller rent av lämnar mötesrummet för ett ”måste”-samtal gör att man kan känna sig förminskad på ett sätt som enligt forskningen påminner om fysisk smärta. Det blir en slags social exkludering som är oavsiktlig och förstås inte illa menad, men som ändå gör ont. Distraktionen tar fokus från varandra. Även om skärmtittandet motiveras med att man skriver mötesanteckningar eller läser i det utskickade mötesunderlaget så kan upplevelsen av frånvaro bli densamma. Känslan av att inte nå fram och med dröjande funderingar över anledningen.

Jag funderar över mina egna erfarenheter ifrån norr till söder, möten i alla möjliga konstellationer och sammanhang. Att skapa sunda digitala vanor verkar vara en utmaning som berör många, undantaget de som medvetet tagit sig an frågorna och kanske träffat gemensamma överenskommelser. Men även om vi accepterar neurovetenskapens förklaringar till våra beteenden och inser multitaskingens utopi så är det uppenbarligen svårt att navigera i digitaliseringens landskap, en samtid där uppkopplingen kommit att styra en allt större del av våra arbetsliv. Kanske skulle den trojanska IT-hästen aldrig ha släppts in i mötesrummen utan att först nogsamt försetts med sadel och träns.