Victoria Sjöbom

Varför har du svarat på medarbetarenkäten? – Eller, det kanske du inte har gjort? Varför skulle du det egentligen?

Det här blogginlägget kommer inte att vara ett hurtfriskt HR-chefs-inlägg om det fantastiska med medarbetarenkäter utan mer en inblick i mina åsikter om frågan. Om jag får gissa, och det får jag eftersom det är mitt inlägg, tror jag det finns lika många vetenskapliga undersökningar som kan påvisa hur svårt det är att dra slutsatser av en medarbetarenkät som det finns leverantörer av enkäter. Ergo, vi vet hur svårt det är att använda resultatet av en medarbetarenkät men vill ändå genomföra dem?

Kan det vara så att det är samma typ av logik som jag själv använder när jag ställer kritiska frågor i mitt dagliga arbete? Jag vet att det är svårt att göra någonting åt svaret men jag vill ändå veta? Tex frågan om varför det inte går fortare att etablera en internationell forskare i Sverige?

Kan det vara så att jag vill veta för att kunna avgöra om jag i alla fall kan göra någon förändring överhuvudtaget? Ja, i mitt fall är det nog så att jag vill veta för att se vad jag kan påverka och bidra med även om jag egentligen vet att jag aldrig kan påverka t ex en annan myndighets handläggningstider, vilket är en av de främsta orsakerna till att det tar lång tid att etablera sig som forskare i Sverige.

Olika organisationer har naturligtvis olika syften med att genomföra en medarbetarenkät. Någon kanske vill använda enkäten som en del i det systematiska arbetsmiljöarbetet och någon vill säkerställa att alla medarbetare har en röst, även de som inte uttrycker sin vilja muntligt. Vissa har en önskan om att det som framkommer i enkäten ska kunna utgöra underlag för förbättringar och utveckling och andra vill bara få tycka till anonymt. Det finns organisationer som kvantifierar sitt resultat och de som väljer att se det som ett kvalitativt underlag. Jag tänker att en medarbetarenkät aldrig kan ersätta det personliga medarbetarsamtalet. En enkät är alltid ett förhållandevis trubbigt verktyg även om vi genom att ställa samma frågor varje år kan jämföra svaren över tid. Jag tänker också att vi människor inte är så enkla att vi antingen är nöjda eller missnöjda utan att vi är lite mer komplexa än så. I alla fall vi som ibland vill sätta svaret mittemellan svarsrutorna, vilket man aldrig får. I en tid då det personliga samtalet är ganska svårt att genomföra tror jag att det är viktigare än någonsin att svara på enkäten. Även om det är trubbigt är det en möjlighet för oss att visa vad vi vill med vår arbetsplats.

Jag tror att en av de största farorna med att genomföra medarbetarenkäter är att strunta i resultatet. Om jag först ställer frågan om varför det inte går fortare att etablera en internationell forskare i Sverige och sedan inte bryr mig om den komplexitet som gör att det blir så, ska jag nog inte ens fråga. Även om jag inte kan lösa hela den komplexa frågan så kan jag i alla fall ta reda på vad jag kan påverka och arbeta för att förändra det. Om vi vågar ställa frågan ska vi också våga hantera svaret. Kanske är det också därför du har svarat på medarbetarenkäten? Att du vill vara delaktig i att forma en arbetsplats du själv vill vara en del av?