Lotten Glans

Är doktoranderna och forskarutbildning i gränslandet?

I onsdags deltog jag tillsammans med ytterligare några personer från Mittuniversitetet i en konferens som arrangerades av SUHF (Sveriges universitets- och högskoleförbund) med rubriken: Forskarutbildning i gränslandet: i gränslandet utbildning och forskning, student och anställd. Det var en intressant och givande digital konferens med drygt 250 deltagare från universitets- och högskolevärlden. Programmet och presentationerna kommer att läggas ut på SUHFs hemsida men det här blogginlägget innehåller några personliga reflektioner om frågeställningarna och konferensen.

För mig personligen var det extra roligt att vara med på en konferens där vi pratar om en av universitetets viktiga grupper, de forskarstuderande. För oss som universitet bidrar vi till samhällets kompetensförsörjning genom att våra forskarstuderande går ut i arbetslivet. De är utbildade forskare som får möjligheten att vara en motvikt till många av de trender vi ser nu. Ju fler som begriper vad forskning är, desto bättre för oss alla.

Det första fröet till en nationell konferens kom från ett möte i en av SUHFs många expertgrupper, den studieadministrativa expertgruppen. Där hade vi hösten 2019 uppe ett ärende från Ladok (ett av sektorns gemensamma system) där man behövde göra anpassningar för forskarnivån, eftersom användarna uppfattade att systemet inte alls var anpassat för den nivån. Som ofta hade systemet anpassats efter utbildning på grund- och avancerad nivå. Vi kom då att prata om att utbildning på forskarnivå och doktoranderna ofta hamnar lite i kläm i Sverige. Jag fick i uppdrag av gruppen att ta fram ett koncept för en konferens, och det resulterade i begreppet ”gränslandet”.

Naturligtvis så visade sig intresset i många delar av sektorn vara mycket stort, det var som att ett sug uppstod. I ett samarbete mellan SUHF, UKÄ och SFS tog vi i en planeringsgrupp (ledd av Sigbritt Karlsson, rektor på KTH) fram ett program för en konferens. Ett intensivt och roligt samarbete, inte minst för det engagemang som doktorandrepresentanterna visade.

Konferensen i onsdags bestod av två delar, med teman relaterat till forskarutbildning och doktorander. Den första delen handlade om Hur mår doktoranderna egentligen? SFS och fackförbundet ST har gemensamt tagit fram en rapport Hur mår doktoranden. som blev en utgångspunkt för samtalen. Det presenterades en del resultat som det oroväckande på bilden nedan.

När vi pratar om hur doktoranden mår så ser jag många likheter med hur våra studenter mår (som jag skrivit om här på ledningsbloggen tidigare), men det finns också stressfaktorer som hänger ihop med just doktorandernas unika situation. Vi pratade på konferensen om hur vi tar hand om våra doktorander, genom stödstrukturer, genom att introducera dem till vad forskarutbildning är och kanske mest synliggöra och inkludera doktoranderna. Viktigt är att vi pratar om kulturen som går i arv mellan olika ”generationer” forskare, och om hur vi stöttar de som ska handleda doktoranderna.

Den andra delen av konferensen handlade om doktorand och student, forskningsmiljöer och doktoranders villkor. Den inleddes med en juridisk författningsgrund till frågan om doktoranden som både student och anställd, samt relationen handledare/doktorand som jag personligen tyckte var mycket lärorik. Inte minst för att vi fick bakgrunden till en del av det som under de senaste 20-25 åren införts i förordningar mm gällande doktorander och forskarutbildning. Diskussionerna kom att handla om var som händer när en anställning tar slut innan doktoranden är klar, balansen forskarutbildning/institutionstjänstgöring, hur vi stöttar doktoranderna.

Det som återkommande togs upp under konferensen från alla inblandade var den individuella studieplan (ISP) som varje doktorand ska ha. Det är ett lagstadgat krav att man har den, men används den på ett bra sätt? Används den som det var tänkt när den inrättades? Den ska vara något som doktoranden och handledaren tar fram tillsammans, och så är långt ifrån fallet i alla lägen. Jag tycker det var intressant med vilken självklarhet alla inblandade resonerade om den individuella studieplanen som ett verktyg och stöd. När den infördes i förordningen 1998 jobbade jag som forskarutbildningshandläggare på KTH, och min känsla är att oerhört mycket utvecklats i hela sektorn sen den tiden.

En viktig poäng som jag tar med mig är att vi inte får glömma att forskarutbildningen är just en utbildning. Den forskning doktoranden bedriver gör man för att lära sig forska. Det känns som vi ibland glömmer det.

En av doktorandrepresentanterna reflekterade över varför vi ser forskarutbildningen som något i gränslandet. Från doktorandernas perspektiv så är de inte i gränslandet. De är en alldeles egen grupp, och forskarutbildningen bör vara en tredje kategori som vi inte försöker få in i de redan existerande.

Vad händer nu då? Förhoppningsvis har konferensen gett deltagarna inspiration och information för att kunna fortsätta arbeta med forskarutbildningsfrågor, och sätta ljuset på doktoranderna. Givetvis fortsätter UKÄ sitt arbete med att analysera och ta fram underlag, och SFS fortsätter att arbeta med doktorandfrågorna. De arbetar nu med att utveckla en nationell informationskälla för doktorander. Vi konstaterade gemensamt att vi behöver arbeta tillsammans för att bli starkare. Jag tycker också frågan om hur vi får studenter att vilja bli doktorander, hur vi är förebilder, är något som behöver tas ett nationellt grepp kring. Och hur påverkar den ökande andelen internationella doktorander forskarutbildningen?

I planeringsgruppen kommer vi att summera och lämna ett förslag till SUHF hur vi kan gå vidare. Det känns inte otroligt att det kommer fler konferenser framöver, då det finns många frågor som vi inte berörde och som rör forskarutbildningen. Jag hoppas flera av er då passar på att delta! Det är ett gyllene tillfälle att bli inspirerad och inspirera, som grund för vidareutveckling av forskarutbildningsfrågorna på Mittuniversitetet.